lördag, 13 juli

DET SKA BESTÄLLAS en tapet till ett barnrum där en liten flicka ska flytta in. Tapeten är vacker och går i dovt gröna färger med bladslingor och blommor i ett sirligt mönster. Jag tyckte om den direkt jag såg den men ändå var det något inuti mig som inte ville att den där tapeten skulle sättas upp i just det barnrummet. Jag förstod inte alls min reaktion men var noga med att inte visa den. Inte förrän några dagar senare då plötsligt ett minne från min egen barndom gav sig till känna förstod jag känslan. Jag var sju år då vi flyttade in i en trerumslägenhet, tre trappor upp i ett hyreshus, långt från det trygga radhusliv i Norrland vi brutit upp från. En splittrad familj med allt vad det innebär - endast den som varit där vet hur det känns. I mitt nya flickrum hade mamma hängt upp en mönstrad gardin och säkert i tron om att det skulle uppfattas fint av mig. Den var av märket Marimekko, mammas favoritmärke, och det var bladslingor och blommor i ett sirligt mönster. På dagen var gardinen vilken gardin som helst men på kvällarna när jag osäker låg i min säng och hade svårt för att somna förvandlades den till något hotfullt. Mellan blad och blommor uppstod figurer som tedde sig skrämmande och jag inser att det är det som skaver inuti nu. Men då var då, och nu är nu. Den lilla flickan, mitt barnbarn, kommer att flytta in i det nyrenoverade huset tillsammans med både sin mamma och sin pappa. Där spirar kärleken och där kommer naturligtvis inte den vackra tapeten att uppfattas negativt på något sätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar