fredag, 16 augusti

Jag gjorde det. Jag ringde det där samtalet jag länge skjutit upp och gått och grämt mig för. Denna gång fick jag tala med en förstående och inkännande person, någon som lyssnade och som sedan agerade. När vi lagt på kom tårarna och ingen blev väl mer förvånad än jag själv.

Men nog med självömkan nu. Kroppen min orkar inte riktigt med på samma vis som förr och det har jag till viss del accepterat, men kanske finns ändå någon liten hjälp att få och den tänker jag tacksamt ta emot i så fall. Idag är det fredag och det har väl inte varit den mest roliga veckan på jobbet men inget mer gnäll om det heller. Gilla läget, eller gör något åt det. Basta!

måndag, 12 augusti

KLOCKAN RINGER TIDIGT och jag går upp och stänger av den. Lägger mig i sängen igen och snoozar en gång för att sedan tvinga mig upp i sittande ställning med benen dinglande över sängkanten. Jag sträcker på armar och ben, vickar lite på tårna, känner morgonbrisen från det öppna sovrumsfönstret och drar in den i några djupa andetag. Idag är det arbetsdag och jag funderar på vad som kommer att vänta mig efter fyra veckors ledighet. Antagligen ett överbelamrat skrivbord, en hel massa mejl och lappar med frågor som har fått vänta tills jag är tillbaka. Jag skjuter de tankarna åt sidan, låter dem glida iväg som på ett moln, de får vänta tills jag fysiskt öppnat dörren till mitt kontor. För första gången i mitt arbetsliv känner jag mig inte peppad att komma tillbaka efter en semester. Jag vet att jag skjutit sådant framför mig som jag borde tagit tag i för länge sedan och nu kan jag inte längre blunda för faktum. Det är mig det gäller och det är endast jag som kan se till att det sker en förändring. Det är en både skrämmande och spännande tanke.

torsdag, 8 augusti

DEN NÄST SISTA dagen av min semester har nu tagit sin början. Det känns en aning vemodigt samtidigt som en liten, dock mycket liten, del av mig längtar tillbaka till arbete och rutin. Igår morse när jag stack ut näsan genom ytterdörren kändes augustimorgonens luft klar och tydlig, som ett budskap om att hösten snart är här. Det pirrar lite i kroppen av den känslan, höstmänniska som jag är. Idag väntar ett sjukhusbesök för mannen och jag ska åka med som chaufför och stöd. I timglaset bredvid mig har snart sanden runnit ner. Det är dags för bensträckarpaus.

tisdag, 6 augusti

LÄSER BOKEN »PAUS«, skriven av Patrik Hadenius, och har kommit till kapitlet där ämnet djupdyk avhandlas. I mitt tycke mycket intressant och jag inser när jag läser om det att det är precis det min blogg är för mig, ett djupdyk.

söndag, 28 juli

SKRIVKAMMAREN HAR TILLFÄLLIGT fått flytta utomhus. Att sitta och försöka att skriva i tjugoåttagradig värme inomhus är inte att föredra. Då funkar det bättre utomhus. Här fläktar det åtminstone stundtals även om det endast är nästintill stiltje däremellan. Men minsta vindpust tas tacksamt emot.

måndag, 15 juli

JAG HAR NU läst ut Anna Fredrikssons bok Ett enklare liv, del två ur hennes trilogi Pensionat Pomona. Tyckte om den första delen och tyckte även om den här. Lätt att komma in i igen och dessutom gav den en del tankar om relationer och släktskap. Det är inte endast jag som upplever sådant rörigt emellanåt och det kan vara bra att bli påmind om det ibland. Imorgon kommer väckarklockan att ringa kl. 06.00 precis som den brukar göra men med den skillnaden att jag inte behöver gå upp om jag inte vill. Nu väntar nämligen fyra veckors semester och det är så välkommet med den ledigheten. Känner jag mig rätt kommer jag ändå att gå upp men det ligger en frihet i att få bestämma själv om jag vill det, eller inte. Åskan mullrar på avstånd. Det regnar. Det är ok.

lördag, 13 juli

DET SKA BESTÄLLAS en tapet till ett barnrum där en liten flicka ska flytta in. Tapeten är vacker och går i dovt gröna färger med bladslingor och blommor i ett sirligt mönster. Jag tyckte om den direkt jag såg den men ändå var det något inuti mig som inte ville att den där tapeten skulle sättas upp i just det barnrummet. Jag förstod inte alls min reaktion men var noga med att inte visa den. Inte förrän några dagar senare då plötsligt ett minne från min egen barndom gav sig till känna förstod jag känslan. Jag var sju år då vi flyttade in i en trerumslägenhet, tre trappor upp i ett hyreshus, långt från det trygga radhusliv i Norrland vi brutit upp från. En splittrad familj med allt vad det innebär - endast den som varit där vet hur det känns. I mitt nya flickrum hade mamma hängt upp en mönstrad gardin och säkert i tron om att det skulle uppfattas fint av mig. Den var av märket Marimekko, mammas favoritmärke, och det var bladslingor och blommor i ett sirligt mönster. På dagen var gardinen vilken gardin som helst men på kvällarna när jag osäker låg i min säng och hade svårt för att somna förvandlades den till något hotfullt. Mellan blad och blommor uppstod figurer som tedde sig skrämmande och jag inser att det är det som skaver inuti nu. Men då var då, och nu är nu. Den lilla flickan, mitt barnbarn, kommer att flytta in i det nyrenoverade huset tillsammans med både sin mamma och sin pappa. Där spirar kärleken och där kommer naturligtvis inte den vackra tapeten att uppfattas negativt på något sätt.

fredag, 12 juli

TIDIGARE INLÄGG HAR arkiverats och nu ligger bloggen blank och vit framför henne. Som en oskriven sida där allt kan hända, eller inget. Det återstår att se.